You are currently viewing Kerstin – cancer i halsmandlarna

Kerstin – cancer i halsmandlarna

I maj 2012 när jag var 48 år fick jag besked om att jag hade bröstcancer. Operation veckan efter och behandlingar fram till hösten. Tyvärr fick jag komplikationer efter behandlingarna så det tog ett tag innan jag mådde bra igen. Sommaren 13 började livet komma tillbaka och jag och min då 12-åriga dotter kunde återgå till livet och hoppet. 

I maj 2014 besökte jag vårdcentralen i Köping efter dotterns tjat om min knöl på halsen. Den syntes lite lätt och kändes att den var där men jag hade inget ont av den. Mådde bra och hade fokuserat mycket på att komma tillbaka till mitt rörliga, hälsosamma och liv med lite nytt underhudsfett. Läkaren som jag träffade där remitterade mig till Öron-, näs- och halskliniken på Centrallasarettet i Västerås.

Jag fick tid där ganska omgående och då togs det en biopsi på knölen samtidigt som läkaren förklarade alla möjliga diagnoser. Allt utom cancer! En diagnos var att vi hade en kull kattungar hemma som jag pussade på nosen och då kunde det bli så här – minsann! 

Dagen innan midsommarafton på ett besök på en stormarknad så ringde doktorn och berättade beskedet. Tog inte till mig vad han sa alls… Förstod inte riktigt vad han babblade på om. Skrev upp datumet för träff direkt efter midsommaren. 

Sen började hela karusellen. Minns i princip inte ens ordningsföljden. Hade min syster som ständig sekreterare och det slumpar sig även så att hon just är ÖNH läkare. Då bodde hon utomlands och var så passande hemma i Sverige. 

Operation och då man hittade modertumören i ena halsmandeln och en spridning av 9 metastaser varav en av dom var den synliga på halsen. Det var aggressiv skivepitelcancer.

Det första som hände sen tror jag var tänderna som skulle väck och sen magsonden och porten som opererades in med följd av 2 veckor på sjukhuset då insättningen blev väldigt fel. Masken tillverkades efter svullnaden av tänderna hade gett sig. Den aggressiva cancern hann under denna period växa till sig trots att det handlade om dagar. 

Reste sedan mina 12 mil om dagen. Strålning varje vardag och cellgifter en gång i veckan. Tänkte att jag ändå tyckte allt gick bra några veckor i i behandlingen. Detta fixar jag! 

Tror det var efter ca tre fyra veckor som helvetet riktigt satte igång och jag blev inlagd. Bara kräktes och hade svårt att få luft bland allt slem som tjockade och stockade sig i svalget och halsen mellan kräkatackerna. Åt bara genom magsonden vid detta laget och hade dropp hela tiden. Minns en gång när jag hade min far på besök och droppställningen var full. Blod, ister och sonden. Sönderbränd och höger öras fäste ”lossnade” och låg som ett litet förkolnat örhänge. 

I slutet av behandlingsperioden bestämdes det på konferensen att de inte kunde fortsätta den väldigt aggressiva hastigheten. Jag vet inget om denna tid mer än att jag kommer ihåg att jag hade möte med min dotters familjeboende att de skulle adoptera henne. Jag skulle ju inte överleva…

Så en natt! Minns det så väl! Såg mig själv från ovan och skällde ut mig själv efter noter. ”DIN DOTTER SKA INTE BLI ENSAM! DU SKA TAMEFAN ÖVERLEVA!” Morgonen därpå så satte vi fart på hela behandlingen igen. 

Jag sitter ju här och skriver så jag överlevde mot alla odds. Jag låg kvar länge och med mycket droger på sjukhuset även efter avslutad behandling. Har inte riktig koll på denna period. 

Väl hemma med intensiv hemsjukvård, hemtjänst och en fortsatt strid om överlevnad. Magsonden som enda intag då munnen inte var i bruk alls. Vägde 45 kg (1.80 lång) och påbörjade min väg tillbaka. Peruker och snygga knytningar på alla möjliga idéer av tygstycken runt halsen fick mig att kunna gå ut på tex skolmöten och sakta men säkert började det synas en framtid. 

Magsonden var min räddning för överlevnad i dryga två år framåt. I den kunde jag spruta in det mesta och blev skicklig med sprutan ganska snart. Hade en pumpmaskin i början. 

En liten historia i sig var när den togs bort och det inte gick att åtgärda ett läckage från hålet. Den hade ju suttit så länge. Opererades på insidan av magsäcken sju gånger utan att det lyckades. Till slut blev det en större operation där man sydde lager för lager. Då lyckades det bli infektion och blodförgiftning i såret. Hamnade på akuten och precis när jag steg in över tröskeln med min smärta så sprack (!) magen och ut välde enorma mängder stinkande var. Jättesjuk och ny akut operation och behandling. Hmmm Vilken resa man gjort när man sitter och minns.

Idag, sju år senare och friskförklarad sedan två år tillbaka mår jag väldigt bra. Jag blev sjukpensionerad 2018. Sviterna efter denna resa är några stycken. Har ett fåtal tänder kvar. 0% saliv och inga smaklökar. Tre diskbråck som kanske kommer av strålningen som härjar en hel del med mitt mående. Äter mycket och tar alltid ett gäng näringsdrycker mellan målen. Är fortfarande för mager men kämpar mest med att inte gå ner igen. 

Men jag är en lycklig överlevare och jag älskar mitt liv! Liksom tacksam varje dag även om det låter lite kliché-igt. Det är verkligen så! Det är som om man kan se över motgångar och dessutom kunna dela med sig av styrka till sin omgivning. Utan att bli tömd. Livet är bara så himla bra så jag väljer livet!♥️


Kerstin  

kerstinhedberg@icloud.com

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Ulrika, tandhygienist

    Tack för att du delar med dig.

    1. Kerstin

      Tack för att du ville läsa Ulrika♥️

Lämna ett svar