You are currently viewing Owe – munhålecancer

Owe – munhålecancer

Jag har drabbats av tre cancerdiagnoser och haft den enastående turen att fram till nu överlevt samtliga.

Min första cancerdiagnos fick jag den 1 december 2008. Jag glömmer det aldrig, var då 63 år fyllda, besökte Norrlands Universitetssjukhus, detta med anledning av att jag remitterats till öron, näsa- hals avdelningen från min vårdcentral i Umeå. Skälet till att jag uppsökt vårdcentralen var att jag när jag satt och tittade på TV på kvällarna strök jag mig ofta över halsen strax under käken. Jag kände några små knölar där, men brydde mig inte så mycket om dom.

Efter ytterligare 6 – 8 månader kändes det som att dom hade vuxit något, varefter jag kontaktade vårdcentralen som i sin tur remitterade mig till specialistvården på Norrlands universitetssjukhus. Underökningen som gjordes med en kamera som man gick ner med genom näsa och svalget indikerade på att något var fel. Innan biopsin togs i munhålan så sade läkaren åt mig ”Du har cancer”.  Inte – enligt mitt tycke – ett allt för pedagogiskt sätt att informera om en så allvarlig sjukdom på. Jag hade fått cancer i munhålan och det var skivepitelcancer.

Dagen före julaftonen lades jag in på universitetssjukhuset för ytterligare biopsiprover, Den här gången sövde man mig och gick upp genom näsan för att se om cancern hade spridit sig. Vilket den turligt nog inte gjort. I februari 2009 började behandlingen som bestod av strålning två gånger per dag fem dagar i veckan. En gång på morgonen vid 07.00 innan jag åkte till mitt arbete och ytterligare en strålning på eftermiddagen efter jag slutat mitt arbete. 

På radiologen frågade personalen mig i princip varje dag hur det kändes efter strålningen – mitt svar var hela tisden. ”Det här går så bra så jag kommer nog att kunna arbeta under hela behandlingen”. Dom tittade på mig och ruskade på huvudet, med orden vänta och se om två veckor. Exakt på dagen, måndagen två veckor efter påbörjad strålning knäade jag och gick i däck. Man var tvungen att lägga in mig, ge mig smärtstillande samt sondmata mig genom en CVK (Central Ven Kateter) som man opererat in.

Jag hade så fruktansvärt ont i munnen som var full av små blåser, äta var inte att tänka på. Det enda som något lindrade smärtorna var all den starka smärtstillande medicinen som jag fick intravenöst. Min kroppsvikt minskade med 27 kilo under tiden jag visades på sjukhuset, cirka 5 månader. Jag var oerhört sjuk under den här tiden. I efterhand har jag fått höra att det var många kvällar man ringde från sjukhuset till min fru och meddelade att man inte trodde att jag skulle klara natten.

Efter cirka fem till sex veckors strålning var det dags för operation. Man tog bort tumören och en liten bit av tungan vilket gjorde att jag fick svårt med talet, och talet som var mitt viktigaste arbetsverktyg…. Men med god hjälp av en logoped lärde jag mig att kunna prata på ett mycket begripbart sätt och kan göra så än idag.

Det har nu gått 12 år sedan jag behandlades för cancer i munhålan och jag kan inte med den bästa viljan i världen påstå att biverkningarna blivit mindre utan tvärtom tilltar dom för varje år som går. Idag måste jag gå till tandhygienisten en gång i månaden för att göra rent inne i munnen eftersom jag själv inte kommer åt att göra detta. Stark mat som jag en gång i tiden älskade är numera inte att tänka på, likaså att dricka något med kolsyra i – gör bara ont. 2015 drabbades jag av lungcancer vilket resulterade i att man fick operera bort en lob på den högra lungan samt fick genomgå en kur med cellgifter. 2017 drabbades jag av en ofarlig hudcancer s.k. bassilom vilket man enkelt opererade bort.

2009 gick jag med som medlem i Mun&Halscancerföreningen i Norrland något som jag inte ångrar. Där fick såväl jag som mina närstående möta andra som gjort en liknande resa som vi, och där man fick man såväl stöd, kamratskap som nya vänner. Idag är jag Förbundsordförande i Mun&Halscancerförbundet.

Owe

owe.o.opersson@outlook.com

Lämna ett svar